Jag hade en grå, fiskbensmönstrad herrock i ull och en svart herrhatt. På fötterna ett par svarta kängor och mellan höger pek- och långfinger en halvt rökt Camel. Vänster hand höll ömt hans hand när vi gick på kullerstenarna över torget.

Han var några år äldre än jag. Snygg, lite tärd. Farlig. En av mamma skolkuratorns gamla elever. En svag doft av hasch följde i hans spår, men han drack aldrig mer än en öl och han var väldigt mån om mig. Ömsint, försiktigt smekte han mitt hår när vi satt oss vid cafébordet. Hans blick pratade kärlek, hans hand viskade åtrå. Han var klädd i jeans och sliten skjorta. Så olik mina andra vänner och kärlekar. Han kom från en annan del av staden. En del han inte ville ta mig till. Så jag tog honom till min.

Vi hade träffats på en vernissage. Ardy Strüwer var i staden och jag var stolt över att få skaka hans hand. Jag kände igen den farligt snygge killen som storebror till en kompis i trubbel, som en av mammas elever. Troligen var det en stor del av lockelsen, att mamma skulle ogilla mitt val av pojkvän, så jag gick fram till honom, försökte se mystisk ut och bad honom följa mig hem. Kanske drog jag en lögn om att busskortet var borttappat eller så sade jag att jag behövde frisk luft och sällskap. Jag minns inte, men jag minns hur hans hand fann min någonstans på kanalpromenaden. Jag minns elektriciteten som genomströmmade mitt väsen när hans hud vidrörde min. Redan efter en halvtimmes promenad ägde vi varandra.

Tillbaka till caféet. Mitt stammishak. Där jag satt med vänner eller helt allena. Där jag drack litervis med kaffe och rökte paket efter paket med Camel. Där jag spelade kort och backgammon. Där jag dryftade livets gåtor med likasinnade svartklädda. Där jag plötsligt satt med honom. Där jag plötsligt ville vara någon helt annanstans. Någonstans där vi kunde vara nakna, vilda och fria.

Minns du känslan? När man sitter mitt emot varandra vid ett litet, runt cafébord och benen rör vid varandra. När man drunknar i varandras blickar och fingrarna flätas till en enhet. När en smekning över håret innehåller en värld av löften. När den försiktiga kyssen snart är krävande och fylld av längtan. Om du minns känslan, vet du precis var vi befann oss den kvällen.

Det blev ingen lång romans mellan mig och Patrik, men den satte spår i mig. Den bidrog till att forma mig till den jag är i dag. Låt mig aldrig glömma den där känslan.