Jaha. I dag är det Ville som ska vara hemma. Huvudvärk. Blek om nosen och varm men utan feber. Mitt behov av ensamhet är enormt just nu. Om jag ska hålla undan depressionen så länge det går, så måste jag få vara ensam. Men min ensamma fredag var Kalle hemma. Min ensamma måndagseftermiddag var jag (visserligen ensam) på cellprovtagning. Min ensamma tisdagsförmiddag får jag tillbringa med Ville. Missförstå mig inte – jag älskar att vara tillsammans med mina barn och en förmiddag med Ville är jättemysigt. Men jag behöver tystnaden och de tomma rummen för att hitta mig själv. Nu känner jag mig trängd och instängd. Ångesten växer. Och det känns så orättvist. Ville kan ju inte rå för att han är sjuk. Och jag har inte valt detta.

Nu kryper vi upp till sovrummet en liten stund innan dagens måsten tvingar ner mig igen.