Trots svindyra öronproppar var flygresan tuff mot mina öron. Jag är lomhörd och har lock för ena örat. Men utan propparna hade jag troligen haft både tinnitus och värk, så jag ska väl inte klaga. Lite jobbigt var det dock när jag hamnade på fel sida om en pratglad men lågt talande man i taxin… Nu är det enda jag hör med vänster öra ett stillsamt knaster. Så förutom miljöaspekten är jag just nu extra tacksam att jag inte behöver flyga så ofta.

Vildingarna har krupit till kojs för länge sedan, men jag hann få gott om kramar och pussar innan de somnade. Vinet är slut (eller, jag kan inte dricka mer utan att slockna), Winnerbäck viskar i mitt högra öra och lugnet är ljuvligt.

Det finns ju en anledning att jag har min sjukersättning och inte jobbar mer än halvtid, så den här dagen kommer att kosta på i efterhand. Men just precis nu känns det bra och jag är glad att jag valde att åka iväg. För att kunna göra ett bra jobb, behövde jag bli påmind om att det vi gör i Lärarförbundet gör vi tillsammans i ett större sammanhang. Jag behövde bli peppad att tänka framåt och inte fastna i det vardagliga stampandet på, om inte samma punkt, så i alla fall i samma spår. Om vi ska våga tänka större, så behöver vi vara många. Och det är vi. Lärarförbundet är en kraft att räkna med, och i dag är jag stolt över att vara en del av den kraften.

Tack för att jag fick chansen.
Tack för att jag tog den.
Nu ska jag vila i dagarna tre.