I dag betalar jag verkligen priset för gårdagens resa.
Snudd på apatisk sitter jag mest och stirrar tomt framför mig. Jag skulle träna, men det har inte hänt än. Jag skulle öppna posten som väntar på köksbordet, men det har inte hänt än. Jag skulle diska plåtar, och det har hänt. Jag skulle inte jobba, men det har hänt (vissa mejl måste man svara på innan helgen). Jag skulle dricka te, men att sätta på vatten var jobbigt nog, resten har inte hänt än.

Jag ska hämta Ville och handla mat. Hur ska det gå till när jag inte orkar tänka tanken att klä på mig?

Ångesten ligger som ett lock över strupen. Som en kramp av oförlösta tårar.
Hur ska jag kunna möta andra människors blickar?
I dag betalar jag verkligen priset för gårdagens resa.