Kalles resa till och från praoplatsen är nedskriven på lappar. Vi har kört till Landskrona och kollat hur stationen ser ut, var han ska gå på bussen och var han ska gå av vid praoplatsen. Vi har besökt butiken där han ska vara. Personalen verkar trygg och det känns fint att han ska vara just där. Lunchlådan är packad och Kalle är nyklippt. Order om att byta tröja varje dag är utfärdad. Vi lyckas inte få honom att ha långbyxor, men så länge han är nöjd och inte fryser, så klagar vi inte.
Med tanke på de utmaningar han står inför, och med tanke på hur jobbigt det är med rubbade rutiner, känns det bra. Jag är stolt över honom för att han vågar. Jag är stolt över honom för att han vill. Jag är stolt över honom för att han är den finaste femtonåring jag träffat. Kärlek.