Mitt hjärta gråter. Klump i halsen och ångest.
Min allra finaste Kalle får kämpa så oerhört mycket just nu. Att övervinna rädslor och bringa ordning i kaos tar på krafterna och hans tårar rullar sakta ner för kinderna när han till slut tar steget ut utanför dörren och tryggheten.
Jag önskar att skolan kunde se hur han sliter. Jag önskar att de åtminstone ville försöka förstå vad han går igenom för att göra något som för oss andra kan vara lite oroligt men sällan ett oöverstigligt berg.
Jag vet fortfarande inte om han kommer att klara det, men jag har peppat allt vad min kärlek förmår. Sten kör till Svalöv och försöker se till att han kommer på bussen till L-a. Därmed har vi plockat bort ett bussbyte. Visst – vi skulle kunna köra till Landskrona för att lämna och hämta honom, men han måste ju träna på de här sakerna om livet som vuxen ska bli hanterbart.
Men just nu. När mitt hjärta krampar. Vill jag bara ta honom i min famn och låta honom stanna där.