Upptäcker plötsligt att jag sitter med tomt stirrande blick. Ögonen vilar på bokhyllan. Tankarna irrar, vill inte ta fäste. Klumpen i halsen, den knutna näven, fladdret i magen vittnar om oro. Lyssnar en stund på texten som sjungs så vackert i lurarna (de älskade, nya lurarna). Känner efter. Vad handlar oron om just nu? Suckar djupt. En gång. Tre gånger. Vill inte ta i det. För jag vet ju redan. Det är självkänslan som kallar på uppmärksamhet. Den är svag, så svag i dag. Den vill ha näring, men jag har ingen näring att ge. Lyssnar vidare. Blundar. Försöker tycka om mig. Men det gör ont. För ont. Så jag koncentrerar mig på att lyssna tills jag öppnar ögonen, lyfter blicken och skriver det här. Nu ska jag blunda igen. Och försöka. Tycka om. Mig. För visst är det att dumförklara dem som tycker om mig, de som älskar mig, när jag själv inte kan göra det?