När jag kramade om min kollega för dagen innan han körde vidare, kände jag mig nöjd. Vi har ett stort arbete framför oss, och det kommer inte att bli helt lätt. Men det känns okej eftersom jag tycker att det är så viktigt att våra medlemmar känner att vi kämpar för dem. Så – på det planet, allt väl för stunden.

Efter det gick jag direkt till Apoteket. När jag släpat en papperspåse modell gigantisk till bilen kände jag hur mitt mående försatte sig i fritt fall. Om jag, för att kunna fungera, måste hämta hem sjukt stora mängder läkemedel (jag vet, det finns många som har det värre, men min blogg – mitt liv) så vet jag inte om jag vill vara med. Jag vill helt enkelt inte att det ska vara så. Men nu är det så. Och då dippar jag.

In på ICA och där känner jag allas ögon på mig. Eller. Egentligen inte. Men det är så det känns. Paranoia.

Bilen, min bil, mitt mobila rum,  min trygghet. Underläppen darrar hela vägen hem. Men jag lyckas stoppa tårarna genom att tänka hur tramsig jag är. Finaste familjen, ett bra jobb och fantastiska vänner. Vem är jag att darra med underläppen?

Kommer hem. Rasar med hela framkroppen över ratten. Det kommer inga tårar. Det blir i stället en kramp. 

Går in och väljer att inte ta tag i mitt mående. I stället fortsätter jag jobba. 

Så. Jävla. Dumt.

Nu måste jag pausa.