eller – det gick inte alls.

Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.

När jag lagt väskan på plats och sett Olle hitta rätt säte kunde jag le och säga hej då.

Men när tåget inte lämnade stationen i tid pga strul med rullstolsrampen så kom tårarna. Min fine, älskade son där bakom rutan (nu gråter jag igen) och jag ute i regnet. När tåget väl rullade iväg rann mina tårar i floder nerför kinderna och jag grät så att både tiggare, Faktum-säljare och pressbyråpersonalen blev oroade. Ville tröstade och hjälpe mig att samla mig efter ett tag. 

Ett besök i chokladaffären. Längtan efter Susan. Oro för Olle. Mycket choklad till stor rabatt. Sedan en tur till Nova där jag hittade tekoppar med fat på Indiska. Vidare till Norrvidinge handelsträdgård där jag köpte inflyttningspresent till Kompis.

Nu är jag hemma. Tårarna rinner. Jag längtar redan efter kloke Olles värme och Susan är fortfarande död. Varm choklad i hennes favoritkopp och en stor pralin. Sms till Olle som snart är i Stockholm. Jobbig lördag, det här.