Så var den då här. Dagen som Olle och hans kompis väntat på i två månader. Dagen då de ska träffas första gången och sedan ha en hel veckas roligheter framför sig. Väskorna står i hallen och jag får stoppa mig själv från att kolla igenom dem igen och igen. Jag vet ju att han kan packa. Jag litar ju på att han packat kläder för en vecka, när han säger att han har det. Jag har ju sett att plastfickan med bokningsbekräftelse och tidtabeller ligger i handbagaget tillsammans med mobilladdare, hörlurar, dator, tidningar, teckningsprylar och plånboken.
Vi kör i god tid, hämtar Ville efter träningen och räknar med att ha god tid att shoppa på Pressbyrån innan tåget går.

Nu är det så att jag har väldigt svårt med avsked vid tåg. Det sitter i efter en barndom fylld av evighetslånga tågresor till Boden där vi sade hej då till pappa medan han rusade av tåget efter det börjat rulla. Han skulle stanna hemma och jobba medan mamma och jag skulle tillbringa långa veckor utan honom hos mormor och morfar. Tanken på dessa avsked ger mig fortfarande tårar i ögonen och en klump i halsen. Så i dag får jag ta på mig masken. Olle vet att det är en mask, och jag inbillar mig att det är lättare att säga hej då till en maskmamma än till en sönderbruten tårskvalpande mammaspillra.

Dags att klä på sig. Tjo!