November står i farstun och vill in. Mörkret har gått före och mot det kan jag inte värja mig. Tänder ljus, filtar in mig och försöker göra sådant jag mår bra av. Men mörkret rår jag inte på.

De krispigt vackra höstlöven faller skoningslöst mot marken. Virvlar en sista dans innan de klibbar fast i jorden som slukar dem. Liksom löven förmultnar, vissnar delar av min själ. När trädgrenarna lämnas kala, ensamma och torra inför den långa vintern, lämnas själen i tystnad.

Mina depressioner är tydligt årstidsrelaterade. Jag kan må lika dåligt, eller sämre, även i sommarsol och vintervit snö, men i höstmörker och vårljus kan jag vara tryggt förvissad om att jag kommer att bli låg. Och att det kommer att vara svårt att klättra över murarna.

Mina inre sånger klingar i moll och jag vill inte riktigt vara med. Jag lever, men inte fullt ut. Jag ser kanske glad ut. Jag skrattar alldeles säkert, både ofta och ärligt. Men även falskt och tillgjort. För att du inte ska se.

Du får gärna se. Jag visar dig gärna. Men bara strimmor av mörkret. Bara skuggor av verkligheten. Det andra orkar jag nämligen inte själv se. Det lämnar jag till Gud. Hon orkar.

I natt vill jag sova utan maror. Utan svett och ångeststinkande lakan. Med min vackra man vid min sida.
I kärlek.