Just nu undrar jag om jag alltid, hela långa livet, kommer att vara tvungen att acceptera att leva i en lägre sinnesstämning. Lägre än jag vill, lägre än jag trivs i, bara lägre. Nej, man kanske inte ska tänka så. Allt vi har är nuet. Men i det här nuet, liksom i det förra och det förra och det innan dess, har jag varit låg. Jag har varit låg i flera år nu. 2010 fick jag min diagnos. Då var jag deprimerad efter en tids slitsam hypomani. Det låga har förvisso lämnat plats åt perioder av mixat mående. Perioder av kraftiga svängningar och perioder där hypomanin brummat som en stress i mig. Men det höga är borta. Och om jag fortsätter vara rätt medicinerad kommer det höga att hållas ifrån mig. Men vill jag det? Orkar jag vara låg år ut och år in?

Jag saknar galenskapen. Den sanslösa kreativiteten. De högtflygande planerna. Danserna, färgerna, svirret. För ett svirr är det som bor i hypomanin. Ett svirr som kan vara så skönt att man aldrig vill lämna det. Eller ett svirr som skapar stress och ångest och lämnar kraschlandningar i sitt spår. När det gäller manier och hypomanier blir svaret på frågan ”orkar jag?” lättare att svara på. För det orkar jag inte leva i. Så är det bara. Och de flesta dagar accepterar jag det. De flesta dagarna är jag tacksam över hur medicinerna dämpar mig. Dämpar galenskapen men också svirret.

Men just i dag känns det lite novemberdystert att vara låg. Lägre.