I kön till kassan på Ica såg jag plötsligt mig själv utifrån. Nej, inte rent faktiskt, men jag fick en inre bild av mig där i kön. Och som jag hatade det jag såg! Kroppen, händerna, ansiktet, själen. Plötsligt ville jag på inget plan vara jag. Illamåendet sköt snabbt genom kroppen och jag fick verkligen kämpa för att ta mig genom kassan, ut i bilen, hem, packa upp. Ångesten fick mig att svettas och jag klädde raskt av mig och gömde mig under dubbla täcken. Fullt fokus på ljudboken och snart sov jag.

Sömn är läkande.

Nu försöker jag förlåta mig. Det är inte heller helt lätt.