Ibland är jag för flexibel för mitt eget bästa. Nu har jag precis gått med på att jobba eftermiddag i morgon. Ibland är det nödvändigt och då är det svårt att stå på sig. Inte bara gentemot den/de som vill att jag jobbar eftermiddag, utan även gentemot mig själv. På jobbplanet blir det ju så pass mycket bättre om jag säger ja just den här gången. På sjukplanet borde jag aldrig säga ja. Håhåjaja. Hur man än vänder sig…

Så nu stuvar jag om i planerna och kommer fram till att mammas önskade tura får bli på förmiddagen i morgon. Sedan har jag lördagen helt fri till att vila inför söndagens äventyr. Så får det bli.

Ryggen har pajat och jag är rädd att det är cross-trainern som ställer till det. Det är så gräsligt orättvist att när man kommer igång med träning av något slag så kraschar ryggen. Ofelbart. Sjukgymnasten ord för några år sedan klingar irriterande ”Du kan nog inte göra annat än sjukgymnastik med din kropp.” Fan. Nu ska jag be om en ny tid för att se hur de kan hjälpa mig med ryggstärkande övningar.