Jag hade ju bestämt mig för att vara bestämd. Jag har bestämt sagt till en av fotbollstränarna att jag minsann INTE tänker samåka på söndag. För att klara av en hel dag i en idrottshall med en massa människor och hög ljudnivå behöver jag lugn och ro i bilen. Men hoppsan. En fotbollspappa ringde. Hade hört att jag ska köra och har plats i bilen. Tack för det, tränaren. Och inte kan jag i det läget säga ”Nej, min psykiska sjukdom hindrar mig från att vara generös i det här fallet.”. Särskilt inte när Ville hör hela samtalet. För honom är det ju jättekul att ha en kompis med i bilen. Så nu sitter jag i rävsaxen. Ska hämta far och son i Svalöv. Och lämna dem där mitt i natten. Fan! Men jag kommer inte att köra i karavan. DET tvärvägrar jag.