Just i dag vill jag inte dela med mig.
Jag har mått bra i dag. Njutit en smula livsglädje mitt på måndagen.
Men så, av en anledning jag alltså inte vill dela med mig av, hamnade mitt mående i någon sorts långsamt fritt fall. Som en spiral av mörka väggar med slutdestination botten. Jag satt i bilen när det hände. Lika bra som jag mått på förmiddagen, lika dåligt mådde jag där, ensam i bilen. Desperat längtande ur just ensamheten, men den ende jag ville dela stunden med var Sten som inte svarade i telefonen. Så jag sög mig fast mot spiralens svarta väggar. Tänkte vackra tankar. Försökte trösta mig med regn mot rutan och iklädde mig långsamt en någorlunda hållbar mask. För utan den hade jag inte klarat det jag hade inbokat. Utan den hade jag varit tvungen att köra hem på direkten. Masken räckte till och med påfyllning av vänskap och värme kunde jag sedan köra hem i lugn och ro. Nu sitter jag här och känner mörkret sniffa mig i nacken igen, men nu är kramarna nära och kärleken stark.