Liten blir hemma från skolan i dag. Huvudet värker och bulan har gjort det svårt att sova. Det verkar inte som om han har hjärnskakning. Det tackar vi ryggsäcken för. Pappa står stand by med telefonen i fickan om Ville börjar må sämre. Jag har det enda möte på flera veckor som jag verkligen behöver närvara vid (hur irriterande är inte det…). Men jag är hemma före lunch och när jag ska iväg i eftermiddag igen, är Kalle och Olle hemma och kan ta hand om lillebror. Det kommer nog inte att gå någon nöd på honom, men visst hade jag velat vara hemma hos honom hela dagen ändå. Och det hade jag naturligtvis varit om han mått sämre, men som det ser ut nu är det mest ledset och öm bula.
Nu ska jag snart köra, men först ska jag se till att Ville ligger i sängen och TV-myser så länge han bara orkar.
Det är inte bara lätt att vara mamma.