Jag har sett mörkare novembermånader. Jag har sett ljusare.

Det år Kalle föddes, var hösten mild och mjuk. Det allra finaste hade getts mig efter ett flertal missfall med åtföljande sorg. Den allra största lyckan vilade i min famn den hösten. Vi bodde i tresitssoffan av furu, Kalle och jag. Kalle med stor hunger, jag med silikontutte på bröstet och handduk över axeln, insvept i bebisdoft och bröstmjölkkräks. I tvåsitssoffan låg lilla Johanna med den svarta kalufsen och bredvid henne satt min nya, allra mest värdefulla vän i världen, Susan. När Kalle nöjde sig med ständigt ammande, krävde Johanna högljutt att bli buren av sin mamma. Så Susan vankade av och an på golvet medan jag satt fast i soffan med rastlösa ben. Och vi pratade. Om inget. Om allt. Vi analyserade våra familjer, barndomar, jobb och utbildningar. Vi vände och vred på alla ämnen vi kom över. Eller så satt vi bara och njöt av att vara mammor. När jag tänker tillbaka på den hösten, kan jag se att depressionen låg som ett stråk av dimma över mig. Men trots det, var den hösten den vackraste i mitt liv och jag är den evigt tacksam.