Jag var inte punkare.
Jag var goth. Inte gothare, så sade vi inte då. Vi sade goth eller depprockare. Det blev jag efter en sommar i England. Minnen från den sommaren får du vänta på, för i kväll handlar det om punk.

Linköping var vår stad. I Linköping fanns ingen scen för depprockare. Men det fanns en ungdomsgård där det skulle vara punk hela kvällen. Hellre punk än 80-tals glitter och kräkpop. Så vi klädde oss i svart. Som om jag hade andra färger i garderoben… Vi klädde oss i svart. Det var jag, min vapendragare Vonca och våra vänner Cacca och Karin. Vi klädde oss i svart och tog bussen till ungdomsgården. Ett sunkigt hus med en sunkig lokal och en ännu sunkigare kafeteria. Förväntansfulla. Singlar. Alla utom Karin som stadgat sig redan vid 15 och faktiskt hade blåjeans.

På håll hörde vi det lovande basdunket. Vi var i storstan och nu skulle vi dansa ryckigt hela natten.

På scenen stod ett litet gäng finniga stackare. Det mest punkiga med dem var oljudet de spred. Inte en tuppkam så långt ögat kunde nå. Kanske ett par nitar, men inga skotskrutiga byxor, inget smink. Framför scenen exakt fyra småfeta tjejer med fett hår. Mot den bakre väggen satt några rökare lutade. Inte ens svartklädda.

När vi bestämde oss för att ta bussen tillbaka in till stan, hade den slutat gå och vi fick börja. Gå mot Passagen och det vanliga hänget.

Ingen mer punk för gothtjejen från Motala.