Det var sportlov i ettan. Min kompis Cathrine och jag skulle få sluta tidigare på fritids den här dagen. För första gången i våra liv skulle vi gå på bio utan att någon vuxen följde med. Vi såg fram emot att välja godis ur automaten, köpa biljetter själva och sedan stolt få visa upp dem för den uniformerade vakten. Vi skulle se Smurfarna.
Min pappa skulle köra dit oss och släppa av oss vid trottoaren utanför biograf Royal. Den mindre mysiga av de två biograferna i Motala. Den andra hette Regina och det är därifrån jag har varmast minnen, men den här dagen var det alltså sportlovsmatiné på Royal.
Vi åt lunch på fritids och sedan kom pappa och hämtade oss. Vi satte oss i baksätet på Passaten. Spänningen steg. Snart var vi i staden och vi studsade upp och ner i baksätet av glädje.
Så såg vi kön.
Och pappa såg kön.
Och vände tillbaka till fritids.
Och lämnade två gränslöst besvikna flickor.
När jag kom på kvällen hem ställde jag undan mina smurfar.
Jag har aldrig gillat Smurfarna efter det.