I morgon ska konsten upp på väggarna igen. För att utmana mitt självförakt ska jag placera en av mina egna tavlor i mitt blickfång.

Farfarsfar får vara kvar, men tanken är att hans verk ska klumpas ihop och trängas lite med varandra. Egentligen vill jag ta in hans tryck från hallen, men de passar så bra där att de nog får vara kvar.

Farfars två ölandsbilder får troligen fortsätta hänga intill varandra.

Pappas porträtt av mina killar ska få en ny plats, samlade på en vägg och hans akvareller i grupp på en annan.

Den stora frågan är var jag ska hitta alla ytor…

De tavlor som har gulnade, fula passepartouer ska jag försöka slita mig från tills jag har råd att göra vid dem. Tills vidare får de vila i något mörkt utrymme.

Det är fantastiskt att ha förmånen att äga så mycket fin konst, men klurigt att göra den rättvisa och samtidigt känna att det är mitt val att ha dem uppe trots att jag inte valt varken motiv eller ramar.

Det är inget litet söndagsprojekt vi planerar.