Det är den. Solen. Där på den blåa himlen. 

Jag har längtat så, och nu är den äntligen framme. Då kan jag inte njuta av den. Jag orkar inte ens le. Trots att jag precis har sovit i en och en halv timme är jag helt utmattad. Tom. Orkeslös. Viljelös. Ledsen, ensam trots sällskap och kall. Och inte ens solen klarar att tina upp mig.