Länge låg vi i sovrummet tillsammans och lyssnade på min ljudbok innan Ville tassade ner för att titta på TV i soffan. Jag låg kvar en stund och hörde plötsligt Ville prata. Konstigt – mobiltelefonen hade jag ju bredvid mig och ringsignalen på hemtelefonen kan väcka halvdöda. Så hör jag Ville säga ”Mamma, det är till dig” och så räcker han mig en telefon. Jag stirrar misstroget på den och frågar Ville ”Vad ska jag göra med den här?” (rakt in i luren…) varpå Ville skrattar och säger ”Prata!”. Okej…
”Jaaa…det är Lina”.
”Hej, det här är………….har jag kommit till Lärarförbundet i Svalöv?”

Hahaha.

Det var bara att tackla situationen med humor och ett stort garv och fråga om mannen i andra änden tyckte att vi har en ung sekreterare. 🙂