Hon har en mjuk och vänlig framtoning. Hennes handslag är för slappt, men varmt. Hon söker ögonkontakt, men hennes blick är inte alls lika genomborrande och svarssökande som psykiaterns var. Hon är några år äldre än jag. Kanske fem, kanske tio – jag har aldrig kunnat avgöra andra människors fysiska ålder. Hon lyssnar intresserat och ställer kloka frågor. När jag tror att jag kan prata runt mig själv, stoppar hon mig med något jobbigt påstående eller en fråga jag vill gömma mig för. Hon är inte alls lika direkt som psykiatern, inte heller lika skarpt intelligent och klarsynt, men hon är värd att komma tillbaka till. Var tredje månad träffas vi för att kolla av läget. Det har hittills varit trevliga träffar, men i dag mår jag för dåligt för att riktigt vilja, orka.

Och, visst – det är väl nu jag behöver ett samtal som bäst, men du som suttit i en lagom bekväm stol mitt emot en samtalsmänniska av något slag förstår nog vad jag menar när jag säger att jag hellre skulle fly.