Jag gjorde det.
Två intensiva dagar i konstant sorl eller buller.
Tillsammans med ca 260 andra engagerade lärarförbundare.
Det roligaste var flashmobben vi gjorde på Malmö centralstation i går.
Mest givande var vår nya förbundsordförandes tal och diskussionerna med andra avdelningsstyrelser.
Klart jobbigast var ljudnivån och alla intryck.

Att min arbetsförmåga är klart nedsatt behöver jag verkligen inte tvivla på efter dessa dagar. Utan mina strategier för att orka, hade jag klappat ihop efter lunch i går redan. Att min mage sedan inte klarar av ens specialkosten som serveras är jag riktigt besviken på. Ensammast i världen var jag i natt. Ensam, naken, sittande på en kall toalett framför en enorm spegel (Hur fan tänkte inredaren där??) med känslan av att tappa allt. Till slut alldeles matt och osäker på om benen bär till sängen eller om jag ska bli liggande på det kalla klinkergolvet. Ja, det låter ju gräsligt eländigt och stackars mej alltihop. Och då, i natt, var det ju precis så. Det är fortfarande inte bra, och även den här natten hotar att bli tuff. Men i natt är jag hos min familj och då ordnar sig det mesta.