På min lilla rundvandring på förskolan i dag möttes jag av en härlig fyraåring med gnistrande eld i blicken. Han har inte gått på den avdelning jag jobbat på, men är en kille med koll, så han ropade upphetsat på mig och följande utspelade sig:

I: -Lina, Lina, kom! Jag har en jätteläskig historia att berätta!
L: -Oj, vad spännande. Kom, så sätter vi oss ned, så kan jag lyssna ordentligt.
Vi sätter oss mitt emot varandra på små röda stolar och nu glittrar mina ögon i kapp med hans.
I: -Det var en pojke som var tolv år han åkte skidor på snön och så åkte hans ben ner i ett hål och då började en björn bita och dra i honom. En riktig björn!
L: -Oj! Det var läskigt. Vet du, jag hörde också det på TV:n i går.
I: Visst var det tur att han klarade sig? Du såg att han klarade sig? Han kunde ju prata om det för oss det var jätteläskigt jag gömde mig under mammas filt.
L: -Mmmm. Var mamma också med och tittade?
I: -JA!! Och jag trodde att jag skulle drömma om det men det gjorde jag inte fast jag tänkte på det hela tiden tills jag somnade och nu tänker jag också på det hela tiden.
L: -Så kan det vara när man har hört något läskigt.
Eftertänksam paus.
I: -Nu ska jag gå och leka. Hej då!
L: -Tack för att du berättade för mig.
I: -Ja.

Ja, jag saknar förskolan. Ja, jag är fantastiskt privilegierad som får titta in i barnens värld lite då och då.