När det blåser i Skåne rasar vindarna i Rävetofta. Vi bor mitt ute på en åker drygt 130 meter över havet i ett nästan helt öppet landskap.

Tre stormar med orkanvindar har vi genomlevt sedan jag flyttade hit 1997. Det var Gudrun och Per, de var obehagliga och Sten jobbade i nattpatrullen under Gudrun. Det gjorde han även under Carola 1999. Den stormen drabbade oss hårdare än både Gudrun och Per. Stallbyggnaden blåste sönder, garagetaket blev rejält skadat och vi var utan ström och telefon i över fyra dygn. Fyra dygn utan el. Sten fick sitta i pannrummet med en massa tända ljus för att pannan inte skulle frysa. Frysbox och frys fick tömmas och all mat slängas. Under själva stormen tog vi ner tavlorna från väggarna eftersom vardagsrumsfönstren hotade att blåsa in. Jag och tre månader gamla Kalle sov på köksgolvet med huvudena under köksbordet. Sten var ute och körde i nattpatrullen. På den tiden hade han ingen mobil, utan ringde mig från äldreboendet ett par gånger under natten. Den lilla batteriradion var min enda tröst och jag var så fruktansvärt rädd. Orkanbyarna vrålade och slet i huset och mörkret var kompakt. Bredvid mig låg mitt livs underverk och att skydda honom blev mitt fokus.

På morgonen efter stormen packade vi en väska och Kalle och jag körde till farmor där vi bodde tills strömmen var tillbaka.

När folk ojar sig över Gudrun, minns vi Carola med fasa.

Hon kom också i december.

Måtte EWP ha fel i sina beräkningar.