Hon hette Susanne och bodde ett hus bort på den lilla gatan med arbetarvillor från fyrtiotalet. Hon var två år äldre än jag och min bästa kompis. Sussi var snygg men inte ett dugg smart. En brunhårig blondin. Och jag älskade henne. Jag var ju smart men inte ett dugg snygg, så jag antar att kompletterade varandra.

Hon hade en stor röd katt som hette Tarzan. Tarzan kände väl av vår systerkärlek till varandra så han hatade mig. Jag lovar. Så fort han fick syn på mig började han fundera på vad han kunde hitta på för att för evigt förgöra mig. En gång när han bara var kattunge kastade han sig över mig och klöste hela min överkropp (i bikini) blodig. När han blev större väntade han utanför dörren för att komma in  och jag snubblade över honom varje gång. Till slut lärde jag  mig att släppa in honom innan jag gick ut. Då satte sig kattfan på taket över trappan och hoppade rakt ner i huvudet på mig när jag gick ut. Den dag Tarzan blev påkörd och hamnade i katthelvetet log jag inombords. Elakt? Ja, säkert. Men han var ingen snäll katt och jag har aldrig påstått mig vara särskilt snäll.

Men nu var det inte det jag skulle berätta. Jag tänkte dela med mig av mitt och Sussis luciafirande. Helgen före lucia förberedde vi oss. Sussi gav mig sånglektioner och jag tillverkade änglavingar medan vi mumsade pepparkaksdeg. Vi tecknade också julkort. Varje år var jag ängel och Sussi var Lucia. Hon kunde sjunga. Jag kunde pyssla. På luciadagen gick vi sedan runt i grannhusen och ända bort till huset där hennes farmor bodde (tänk att ha sin farmor i samma kvarter!) och lussade för de stackare som öppnade dörren. De fick några sånger och ett julkort. Vi fick en lussekatt, lite godis eller en slant. Jag minns de här små vandringarna med värme och jag önskar att Sussi fått ett bra liv.