Här sitter jag och håller i mig. De mentala tyglarna måste antingen hållas strama eller släppas efter helt. I tisdags morse släppte jag efter. Ofrivilligt. Och det var hemskt. Så nu håller jag i mig. Händerna skakar en smula av återhållen ångest. Inte bara händerna, förresten. Hela mitt jag skakar en smula. Men jag vill så gärna träffa min pappa. Jag längtar så efter honom. Inget kan mätas med en pappakram. Så jag håller i mig. Och förbereder mig för morgondagens packningshelvete, listjävlaskrivande och godistillverkande.