Undrar varför att packa ger mig sådan ångest.
Det har varit så så länge jag kan minnas, med undantag för min maniska, magiska sommar.
Värst var det när barnen var små, och det har jag lättare att förstå. Men varför är det så jobbigt nu? Sten kollar att barnen packat det som behövs och om vi missar något är det väl inte värre än att vi för köpa nytt. Vi ska ju inte resa utanför civilisationen, precis.
Håhåjaja.
Nu är det mesta på plats. Allt utom det som måste vänta till i morgon bitti. Och jag mår skit.

Oroar mig för alla mil på julvägarna med världens mest värdefulla innehåll i bilen. Oroar mig för hur killarna ska uppföra sig när vi är framme. Oroar mig för att jag inte ska sluta oroa mig. Ja, du hör ju…

Vill ta Sobril för att sova gott. Vill dock vakna helt nykter, så det får gå ändå.
Tänker mig en tur på crosstrainern i morgon bitti för att stärka kroppen inför stillasittande. När vi är i Motala och Västervik får det bli promenader i stället.

Helt ärligt – jag längtar redan hem.