Den här dagen har varit bra. Den är bra.
Men nu börjar ångesten krypa i mig igen.
Helt opåkallad letar den sig in i mitt innersta för att sedan sakta sprida sig utåt. Den går som i vågor. Inifrån och ut. Från hjärta och mage. Ut i fingrar, tår och hårbotten. Den skapar ett illamående och en obefogad oro. Familjen är nära. Barnen leker charader. Alla tre tillsammans. De har roligt. Huset är fullt av frid, tända ljus och skratt.
Och ändå kommer den jävla ångesten och kräver plats.

Å, vad jag önskar att jag kunde blunda bort den.