Bussen rullade mot Göteborg och vi pratade som om vi känt varandra i många år. Något hos honom tog fram allt det som var bra hos mig. Något hos mig tog fram allvaret i honom. När vi stannade för en fikapaus hamnade jag efter tjejen som satt i sätet bredvid honom och hon undrade varför vi inte satt tillsammans eftersom vi var så goda vänner. När jag förklarade att vi aldrig sett varandra innan vi stod på busshållplatsen i Linköping trodde hon mig knappt.

Reseledarna föste runt oss som en flock får. Själva liknade de mest av allt yra höns. I väntan på färjan satte vi oss bredvid varandra, jag och Mats från Åtvidaberg. Jag, som på den här tiden var en ganska grå mus, fick avundsjuka blickar från de snyggaste tjejerna. Efter timmarna på bussen, var vi ett självklart par, jag och Mats. Ett fullständigt oromantiskt par, men ett par. Och det förblev vi genom åren. Trots den sköna kemin mellan oss, har vi aldrig närmat oss varandra. Mer än kindpussar och kramar har det aldrig blivit. Jag tror att Mats är gay, men jag vet inte. Och det har aldrig spelat någon som helst roll, för den vänskap vi kände var mer värd än vilket förhållande som helst.

Väl på båten som skulle ta oss till Harwich, letade vi reda på våra hytter, lade varandras hyttnummer på minnet och gav oss ut för att utforska livet på färjan. Ett drygt dygn skulle vi spendera på havet. Ett dygn som blev så mycket roligare än jag kunde förväntat mig. Tack vare Mats. Och vår nyfunna vänskap.

Älskade vän, vart tog du vägen?