Sätter mig i bilen. Kör några hundra meter och gömmer mig i dimman. Med pannan mot ratten och fingrar i öronen skriker jag. Jag skriker oavbrutet i flera minuter. Ljudet är outhärdligt, liksom blicken som möter mig i backspegeln. Jag skriker tills jag nästan kräks. Jag skriker och det som kommer ur mig är avgrundsdjup sorg. Var kommer all denna sorg ifrån? Hur länge ska jag orka skrika? Det är två veckor sedan mitt senaste sammanbrott. I dag finns ingen press, ingen stress bakom att skylla på.

Kör hem igen. Lägger mig på soffan med min sorg. Ber Sten hålla om mig. Gråter. Så bottenlöst ledsen.

Det här tar på krafterna, men jag samlar ihop resterna av mig själv och försöker vända denna årets sista dag till ett fint minne trots att jag känner mig sjukare än på länge.