Sms-konversation med Kalle ledde till telefonsamtal. Liten, ledsen kille som stängt in sig på toaletten med tårarna rinnande. Mammahjärtat. Ville sätta mig i bilen, hämta honom och köra så långt från skolan som möjligt. Men jag fortsatte mitt tjatiga peppande. Nu har jag inte hört något på länge, men det kan bero på batteribrist. Älskade, älskade unge. Hur ska jag kunna hjälpa dig?

Insåg att det nog inte kunde bli någon tur till byn för min del. Mejlade min ersättare och bad honom gå på mötet jag skulle på. Fick inget svar. 
Efter en stund somnade jag nerkrupen under tre täcken, med tjocka sockar på fötterna. Vaknade när smärtan vandrat från bakom ögat till örat och käken. Sov en stund till. Suck.

Nu har jag ätit onyttigheter (ett måste vid migrän, jag lovar), jobbat lite till och känner att det är dags att vila ögonen igen.

Den här måndagen blev inte alls som jag tänkt mig, även om jag var beredd på strul.