Den där bottentonen som berättar för mig hur jag mår, har på sistone dallrat osäkert i dur. Det är fantastiskt att vara i grunden en smula glad. Men jag är så skör. Minsta lilla bråk mellan barnen t ex, så trillar jag ner i ångest och svart sörja. I går tappade jag fotfästet än en gång. Det är fruktansvärt att se rädslan i barnens ögon när jag gör det jag måste för att överleva stunden (den här gången – skrika med full kraft rätt ut). I går kunde jag i alla fall ganska direkt efter ta dem i famnen, försöka förklara och sedan visa att jag kan bygga ihop mig hyfsat snabbt. Jag vet inte. Kanske skulle jag skydda mina barn från det här, men jag tror att det är bättre att vara ärlig och sedan genom att klara vardagen igen visa att det inte är så farligt. Historien har väl visat att det funkar dåligt att gömma undan psykisk sjukdom?