Ibland kan jag förlika mig med min sjukdom. Det är svårare att acceptera medicinerna som krävs. Men just nu orkar jag verkligen inte vara sjuk. Jag vill på inga villkor tvingas till sjukskrivning och den isolering från arbetslivet som det innebär. Jag vill vara kvar där det händer. Vill fortsätta känna mig behövd även utanför familjen. Vill gå upp på morgnarna och träna, känna mig stark och värdefull.

Men jag vet inte hur länge till jag kan trampa vatten, andas grunda andetag precis ovan ytan. Jag har långa stunder där jag mår bra, kan till och med känna glädje och längtan framåt. Men så plötsligt dippar jag. Det räcker med lite, så lite för att det där hemska skriket ska födas. Lite, så lite för att tårarna ska rinna. Och under allt en stor, varm sorg som jag inte känner ursprunget till.

Darrande suck efter en timme i tårar.