Här trivs jag bäst. Med familjen omkring mig någonstans i huset. I min fåtölj med tända ljus, musik i högtalarna och datorn i knät.Men det är inte lätt att bli sittande.

I dag ringer hypomanivarningsklockorna. Jag kan inte sluta prata om jag öppnar munnen. Jag pratar mycket och jag pratar fort. Jag är rolig och får alla att skratta. Utom familjen, för de vet bättre. Energinivån är hög och jag har lust att göra förändringar, starta projekt, göra, göra, göra. Det rycker och drar i mig när jag bara sitter här där jag trivs bäst.

Men jag vet att jag inte får släppa lös den där energin, för det har aldrig slutat i något annat än depression.

Livet som bipolär är inte bara roligt…