När det äntligen blir vitt, är min själ alldeles hjälplöst grå. 

Tacksam att tårarna rinner. Minnet av månader i smärta då tårar förvägrades mig lär mig tacksamheten. I dag måste all samlad sorg och ledsnad rinna ur mig. Allt jag samlat på mig sedan förra gråtomgången lurpassar bakom ögonlocken och kräver att få komma loss. 

Efter några dagar av detta brukar jag känna hur sorgen smälter bort. Där är jag inte i dag.