Han kallade sig Bad Moon Rising. För min skull bar han urtvättad svart t-shirt och jeans på kvällen. På morgonen klädde han sig i kostym och slips. Hans morgonhumör var gräsligt, och jag lät honom gå till jobbet innan jag smög ut i hans kök där han dukat med yoghurt och kaffe, en liten blomma och kanel och ingefära. Han lämnade DN uppslagen på den sida han funnit mest intressant så att jag kunde läsa inför kvällens prat på balkongen. Han visade mig filmer jag aldrig sett och tipsade om böcker jag aldrig trott jag skulle läsa. Han var aldrig min. Jag var aldrig hans. Men vi älskade på nätterna och han skämde bort mig som en prinsessa.

I kväll är han i mina tankar för att jag just sett filmen som baseras på en av de böcker han bad mig läsa. Jag undrar så vad han tycker om filmatiseringen, men jag kan inte fråga för jag vill inte störa honom i det liv han har i dag.

Bad Moon Rising – du gav mig så mycket den sommaren, och jag vet att jag gav din tillvaro prinsessglans och god galenskap. Hoppas du har en fin fredagskväll och att ditt liv är precis så vackert som du förtjänar. Tack.