Nu har jag varit hemma i tre dagar. Utanför dörren har jag varit, men inte längre bort än busshållplatsen. Det känns som om jag har passerat en gräns. Nu vill jag på inga villkor lämna min trygga vrå. I morgon väntar jobb med möte inbokat. Lämna barn vid skolorna och hämta barn vid bussen. Fotbollsträning på kvällen. Och jag vill inte. Vill, vill, vill inte. Det är väl bara att hoppas att det känns annorlunda i morgon bitti. Då när jag går upp före sex för att träna…