Shirley Temple i baren, avundsjuka blickar mot de som vågade dansa, pengar som försvann i enarmade banditer, stora bufféer med äcklig mat. Under bildäck, små hytter med orange inredning, fyra bäddar och små lätt uppbrytbara skåp. Toaletter och duschar i korridoren utanför. Främmande människor och sömn med väskan som huvudkudde. Frukost med Mats och klump i halsen. Hej då, vi ses på hemresan.

Ensam. Ensam i främmande land. Fjorton år och ännu ingen aning om vem som var jag.

Den långa glasgången från båten till ankomsthallen. Alla förväntansfulla. En soligt leende kvinna med en skylt i handen. ”Lina Magnusson”, intill en svartklädd blick under svartfärgad lugg. Natasha ”Tasha” Young, tretton år mitt i försöket att hitta sig själv. Hon såg mig hastigt i ögonen och jag blev rädd för henne. Vände mitt hopp till den soliga blicken, tog mamma Jane i handen och svalde min osäkerhet.

Färden i baksätet av den lånade lilla bilen. Sömnbristen fick mig att slumra till. Vaknade och försökte få deras prat till förståeliga meningar. Glömde att jag var i England. Glömde att de pratade engelska. Så jag fick det till att de pratade om pannkakor. Toapaus. Offentlig toalett. Det enda som fanns att torka sig med var små rutor av tunt smörgåspapper. Tur att jag inte hade mens.

Mens, ja. Jag hade kollat upp i mitt lexikon vad binda hette och kommit fram till sanitary towel, oftast bara towel. När vi kommit fram till det lilla huset frågade mamman om jag ville ha ett bad. Jag tackade blygt ja och blev förevisad ett stort ölglas att skölja håret med. Sedan frågade Jane om jag behövde en ”towel”. Blossande kinder och önskan om att golvet skulle öppna sig. ”No”. Som väl var plockade hon fram en handduk ändå och jag hade lärt mig en ny betydelse av ordet towel.

De bodde i utkanten av Boston, Lincolnshire. Huset var så engelskt som det kan bli. Två våningar, tegel, liten smal trädgård, små rum, snäva korridorer och den smalaste trappa jag sett. Husets enda bord fanns i vardagsrummet och på det stod en växt som väntade på att få visas på utställning. Alla måltider intogs på rad vid en väggfast bardisk i köket. Ganska snart insåg jag att det var chips och godis inköpta för fickpengarna som skulle bli det jag överlevde på. Att vara kräsen vad gäller mat är ingen bra idé i en medelklassfamilj i England. Jane ville så väl, men vita bönor på rostbröd, varm vaniljsås och konstiga korvar var inte min grej.