Jag önskar så att jag hade bättre tålamod och kände mindre frustration. Vi räcker inte till för våra barn just nu, och det gör ont. Så ont.

Nu ska jag krama min fina familj. En efter en. Säga att jag älskar dem och försöka förklara varför det blir så galet ibland.

Sedan ska jag ta min ångest, sorg och smärta och bädda ner mig. Kanske får jag vakna med mer kraft. Kanske får jag vakna i en smula glädje.