Efter två alldeles för långa arbetsdagar är jag helt färdig. Psyket är tänjt till bristningsgränsen och nu behöver jag tyst och tomt omkring mig.

Då stannar ALLA TRE barn hemma från skolan. Den ene för att han skiter i livet (möjligen med en förkylning som inte ger synliga symptom…), den andre för att han är jätteförkyld och den tredje för att benen inte riktigt bär, även det pga förkylning.

Jag orkar inte.
Jag känner mig som en tämligen värdelös förälder.
Men.
Jag.
Behöver.
Vara.
Ensam.
Hemma.

Eller. Jag behöver åtminstone få känna mig ledig och en smula fri. Men det är gräsligt svårt med dåligmammafilten över sig.

Tack för gnällstunden. Nu går jag och lägger mig. Väck mig när lärkorna sjunger.