I dag har jag fått beröm.

Psykiater och psykiatrisköterska tillsammans i ett möte för att planera framtida vård. Båda berömde mig för att jag drar i nödbromsen när jag känner att mitt mående är på väg att antingen dippa eller fladdra iväg uppåt. Så skönt att få deras erkännande, eftersom det kan vara ganska tufft att våga säga stopp innan det är för sent. (Ni vet – kollegor, vänner, familj längre bort, alla de som inte ser på nära håll hur jag mår, kan lätt tycka att jag verkat precis som vanligt och så plötsligt sjukskriver jag mig en vecka.) Men nu kan jag slappna av och känna mig trygg i att psykiatrin är med mig och att jag kan få hjälp vid behov.
Jag fick även beröm för mitt motionerande, så nu känner jag mig väl berömd och varm inombords.