Så in i bängen trött. Gäspar oavbrutet. Har gäspat oavbrutet i flera dagar nu. Mina barn har svårt att känna igen mig med stängd mun och på nätterna snarkar jag så att Stens skägg fladdrar. Jag snubblar på mina egna fötter flera gånger om dagen. Troligen på grund av de märkliga vindförhållanden som uppstår när man suger i sig allt syre i rummet på två gäspningar. Man kunde ju hoppas att detta tillstånd vore snabbt övergående, men så kul ska vi inte ha. Det här är bara början på den årliga Stora Vårtröttheten. Kanske kan jag gäspa mig igenom den. Kanske blir jag deprimerad. Så länge jag kan, väljer jag gäspningarna. Håll i hatten när du ser mig komma snubblande. Du känner igen mig på det stora hålet i ansiktet.