På väg hem från en intressant jobbdag. Intervjuad i min roll som deltagare i lokal samverkan på gymnasiet följt av ett givande samtal med arbetsplatsombudet. Den varma känslan i kroppen. Det nöjda leendet på läpparna. Jag kör till blomsteraffären och köper en fin liten bukett, vidare till mataffären och den smygande ångesten vaknar igen. Ångesten från morgonen. Den som viskar att jag inte alls bör vara ordförande utan bara gömma mig under en filt. Min mamma ringer och vi pratar bort en stund där på parkeringen. Att prata lossar en smula på ångesten och när jag kör mot skolan för att hämta Ville känns det en liten smula bättre igen. Jag parkerar bilen, kliver ur och börjar gå över skolgården för att se om jag kan hitta min lillkille.

Det blonda håret som studsar, väskan som slår mot benen, den stora svarta jackan. Min blick möter hans och hela världen suddas ut. Nu, i den här stunden, är det bara han och jag. Det fantastiska leendet som sprider hela livets glädje, de gnistrande blå ögonen som fångat hela livets kärlek. Magi.