Fy, vilken tung måndag det här blev. Mörker och tårar mitt i sol och vårvärme.

När jag blinkande försökte hålla tårarna borta för att förbereda mig inför ett möte på jobbet, kom ett mejl med beskedet ”F-varning i idrott”. Ett fullständigt onödigt F som beror enbart på frånvaro. Klumpen i halsen, det obehagliga fladdrandet i magen. Ut i solen och iväg till mötet. Klarade av det, men knappt. Via apoteket och ica hem. Hälsade kort på Kalle, påpekade att huvudvärk botas bättre i frisk luft och gick sedan och lade mig.

Habiliteringen ringer inte tillbaka, men jag har bokat en läkartid till honom.

Efter information om detta och f-varningen gick han skrikande, sparkande och svärande upp till sitt rum.

Jag vill för allt i världen inte börja mitt uppdrag som ordförande med att vara sjukskriven, men just nu är det timme för timme som gäller. Jag är så förtvivlat ledsen och med min bipolära sjukdom förvandlas det snabbt till regelrätt depression.