Lite vissen är jag allt trots att morgonen varit vacker. Kalle kom iväg till skolan. Motiverad av dagens möte med en överlevare från förintelsen. För mig visar det att det inte alls är bara vi här hemma som kan ta ansvar för att motivera honom att komma iväg. Nu ska vi bara få skolan att lyssna och förstå… Det känns som om de bara väntar ut att terminen ska ta slut. Vi bestämde oss i går kväll för att kräva en ny elevhälsokonferens om den här veckan inte blir bra. Nu vill jag ha svart på vitt vad de ska göra för att hjälpa honom att få betyg. Och jag ska nämna ordet autism eller funktionsnedsättning i varenda jävla mening.