Om man plockar isär något i dess beståndsdelar och tittar på det utifrån kanske det försvinner sedan?

I dag har jag ångest.
Igen.
Jag har gott om ångestfria dagar, ännu fler ångestfria stunder.
Men i dag kryper det i mig.
I dag kryper det långt ut.
I fingrar och tår.
I underarmar och vader.
Ett pirrande, ett dragande, ett irriterande, oroande surrande.
Den känslan har jag hela tiden i dag.
Jag upptäcker att jag biter ihop käkarna hårt och knyter händerna så knogarna vitnar.
Stundtals vandrar ångesten närmare mitt centrum.
Den tar sig uppför benen till låren och jag försöker stoppa dess framfart genom att spänna skinkorna och skaka på benen.
Det viktiga är att ångesten inte tar sig ända in till mitt innersta.
När den når så långt hamnar jag i fosterställning i ett skrik, gungande fram och tillbaka i ett jämrande, vilt slående omkring mig i panik och vrålande.
Låt den stanna i armar och ben i dag. Låt mig ta emot kramar och kärlek för att mota den. Låt mig inte släppa in mer oro och stress. Låt mig bara vara jag.