Pressen byggdes snabbt upp och innan mina fina killar hann ta skydd exploderade jag. Först lite. Hanterbart. Körde Ville till träningen. Sedan rejält. Med skrik, tårar och krampande andning. Snöt mig, bad om ursäkt, gömde mig. Gömde mig under täcket med tårar och snor rinnande. Under täcket med en svår längtan efter att klösa sönder huden, slå mig själv blå, vråla ut ångesten. Men jag kunde samla mig tillräckligt. Kunde låta tårarna rinna tills andningen lugnat sig. Kunde låta andningen lugna sig tills ångesten släppte styptaget om mig. Kunde ta emot Kalle när han kom. Kunde krama motvillig Olle.

Kan vi lägga den här måndagen i en gammal säck och dränka den nu?